Vänsterns fokus på andra människors kön, hudfärg och sexuella läggning börjar likna en slags besatthet och Linnea Claesons bidrag i helgen var väl heller inget mästerverk i originalitet. Faran med att se och dela upp människor utifrån ytliga attribut har vi många exempel på i historien. Så låt oss lära av tidigare misstag, inte upprepa dem. En krönika om politisk representation borde därför ha motsatt budskap.
Jag vill ha en kompetent individ som statsminister.
Jag vill ha kompetenta individer i Regeringen. Kompetenta kvinnor, och män, i Riksdagen.
En kompetent polischef som med erfarenhet och stolthet kan bära upp uniformen. Kompetenta individer i departementen och en kompetent f.d. militär som försvarsminister.
Det kan låta enformigt, grått och tråkigt, denna ständiga jakt på kompetens. Men syftet är enkelt och kraftfullt; varför skulle Sverige, dess medborgare och skattebetalare förtjäna mindre än de bäst lämpade?
Om dessa individer sedan är heterosexuella eller inte lägger jag mig inte i, varför skulle någon vettig människa göra det? Om en individ lever i en kärnfamilj, är sambo utan barn eller singel med barnen varannan vecka blandar jag inte ihop med förmågan att tillträda som t.ex. biståndsminister. Det är kompetensen som är den viktiga och avgörande faktorn.
Det är varken rättvist eller en tjänst att ignorera människors hårda arbete och slit för att skaffa sig kompetens och istället, genom kvotering, reducera ner individer till ytliga attribut som kön och hudfärg. Ingen vill bli känd som den inkvoterade ministern, utan låta ens tidigare val, handlingar och kunskaper leda till att man blir ihågkommen för sin lämplighet och att med rätt kompetens ha föra Sverige framåt inom respektive ansvarsområde.
